Emma-Lotta Larsson

Tror att biljetterna är nästintill slut, men de få som finns kvar kan köpas här. Annars kan man gå på genrepet eller kolla live på lördag kväll på den här sidan. Där kan man också redan nu kolla in bidragsfilmerna!

Och så en liten artikel från Lösnummer. Nu har jag minsann gjort reklam!

Så återstår bara att komma på vad man ska ha på sig?! Årets tema på Lokal-SMASK är typ SMASK-feber - man blir sinnessjuk av SMASK. Inte helt lätt, men jag har plockat fram mina glittrigaste plagg och accessoarer och tänker att om jag använder några av dessa så kan det inte bli annat än galet....

Bäst att gå och lägga sig i tid ikväll eftersom repen forsätter imorrn och man får dessutom absolut inte glömma att ställa om klockan till sommartid...

Nästa lördag är det dags för Örebros lokalfinal och 19:e maj är det Riks-final här i Örebro. Jag är med i orkestern, närmare bestämt i kören, både 31 mars och 19 maj. Biljetter köper man t.ex. här!

Det kommer bli kul, jag lovar!

I ett par dagar har jag kollat på Utvandrarna och Nybyggarna, kollade klart igår. Och det är något som sliter tag i mig varje gång jag ser filmerna, det rör mig verkligen i hjärtat trots att Liv Ullmans försök att prata småländska är lite väl lama...

En anledning till att jag ville se filmerna just nu är att jag ska sjunga "Du måste finnas" på gemensam sång på torsdag, och jag tyckte bara det skulle vara fint att koppla ihop det lite till filmerna.

Det är ju nämligen så att en stor sorg i mitt liv (eller en liten, beroende på vad man jämför med) är att jag aldrig fick se Kristina från Duvemåla med Helen Sjöholm, Anders Ekborg och Peter Jöback. Och eftersom det inte finns någon utgiven filmning med musikalen har jag ju inte sett själva musikalen, bara hört musiken, vilken jag älskar!

Det blir både väldigt vackert och lite skevt att koppla ihop musikalens sånger till filmerna. Vackert för att det förstärker handlingen i filmerna, och även hur karaktärerna känner. Och skrevt för att det passar ganska dåligt in med hur filmerna är gjorda. Musikalen är ju ganska mycket mer svulstig i jämförelse, vilket inte alls är konstigt eftersom det är en musikal. Men sen ska man kanske inte heller tänka ihop det på det sättet som jag gör... Men jag tycker det är lite fint ändå.

Att musikalen nu går på Svenska Teatern i Helsingsfors är jättefint och supertrevligt, och jag skulle gärna se den. Men det jag känner för Helens och Anders sång har jag svårt att tro att jag ska känna någon annan stans. Jag är faktiskt inte alltid så lättberörd av musik, men Helen Sjöholm, version yngre = gåshud på hela mig, alltid. Det går rakt in i hjärtat och fick jag byta röst med vem som helt i hela världen skulle det var med henne. Lätt, utan att ens fundera en sekund.

Antagligen därför jag lite halvt fastnade vid alla youtubeklipp kopplade till Kristina från Duvemåla för någon dag sedan...

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta mycket långa och svamliga inlägg. Vill kanske bara säga det att jag faktiskt älskar Småland, på ett sätt som är svårt att beskriva. När jag för någon dag sedan cyklade genom Örebro så kände jag att visst, Örebro är fint. Jag bor här, jag tillhör Örebro för jag är skriven här. Jag kanske skulle kunna bo här i framtiden, det skulle säkert vara okej. Men jag kommer aldrig känna mig hundra procent hemma, jag kommer aldrig kalla mig Örebroare. Jag är bara här tillfälligt, på ett längre besök. Jag är småläning och kommer alltid att vara. Jag kommer inte byta dialket, mitt hjärta kommer aldrig banka för Örebro (eller någon annan plats) på samma sätt. Det är jag säker på. Och jag vet inte riktigt vad det beror på, Småland är bara hemma för mig. Där vill jag och leva och där vill jag dö. Typ.

Lite som Kristina, som längtar hem till sitt kära Småland, som inte vill bo kvar i Nordamerika, som inte vill börja prata engelska och glömma svenskan... Som dör i frid när hon tror att hon är tillbaka hemma i sitt Småland.

Matmuffins på Blå eld kaffefat i rött, från Rörstrand. Fatet var en av födelsedagspresenterna.

Jag bakade matmuffins i veckan, det har jag inte gjort förut. Jag brukar ju köra på pizzabullar, men jag har lite för dåligt med plats i mitt kök för att få till ett bullbak. Muffins var mycket smidigare, och dom blev okej även om de inte riktigt är lika goda som pizzabullar...

Receptet tog jag härifrån, men jag insåg efter ett tag att det var så mycket enklare att bara gojsa ihop smeten och fyllningen till en stor deg och sedan lägga det i formar (i receptet står det att man ska lägga smet i formar och sedan trycka i fyllningen). Jag gjorde två varianter, men tyckte att det blev absolut godast med all fyllning i samma bulle, dvs skinka, riven ost, fetaost, basilia och soltorkade tomater.

Mormors standard-födelsedagssång är ju just "Med en enkel tulipan". I fredags fick jag sången och igår inhandlade jag några tulpaner.

På sin födelsedag får man köpa blommor till sig själv!

Vasen, eller vad det nu egentligen är för nåt, köpte jag för en tia på Erikshjälpen i Vetlanda i helgen. Tyckte den var så gullig med de där fåglarna...

Burken och de stora temuggarna är nytillverkade och resten är gammalt, begagnat porslin. Jag gillar ju på ett sätt mest de små fina kopparna, för att de är mer gammeldags i modellen, men ska man dricka te är de ju på tok för små! Då är ju de där nya temuggarna som jag fick i helgen perfekta. De har rätt storlek och har dessutom det fantastiskt fina mönstret. Min lilla servis är alltså en perfekt kombo av gammeldags och modernt. Och alla samlas kring den blåa blomman av Marianne Westman, Rörstrand.

Den trettonde mars, det är dagen då jag föddes! Jag är nu 27 år gammal och 30-årskrisen har gjort sig påmind för länge sen. Jag tror att det är när födelsedagar går från att vara en superspännande och speciell dag, till en vanlig och tråkig dag, som man blivit vuxen...

Morotskaka fast i cupcakes-format på Bimbo från Rörstrand.

En helg i Småland har bland annat inneburit lite firande av mig i förväg och Mellofinal. Det kan man sammanfatta som en mycket bra helg!

 

Det blev tårta och familjefirande i fredags och Mellofinalkalas igår. Loreen som vinnare var en bra present!

Koppen heter Smide och kommer från Gefle (design av Berit Ternell tror jag, men är inte riktigt säker). Fatet är Stig Lindbergs Spisa Ribb från Gustavsberg. Någon gång i livet kanske jag råkar komma över ett fat till koppen och en kopp till fatet, men tills vidare får de här två bo ihop...

Kände nu att det låter liiite sjukt, men det är mycket bra att ha!

Så idag har jag firat och längtat till ett somrigt Småland!