Att gå mot bitterheten
Jag har blivit en sån. En sån som sätter upp en fasad, en sån som bara visar det fina utåt. Se på mitt instagramflöde, det är nyköpta prylar, kafferep, god öl, mysiga stearinljus, tjo och tjim, livet leker... Sånt som jag själv kräkts på tidigare. Det kanske inte alltid är relevant att fläka ut hela sitt inre, men världen blir inte bättre av att vi alla lägger ett filter på vardagen. Ett slags "allt är så underbart"-filter. Det gör att vi hela tiden tror att alla andra har det så fantastiskt. Hur kunde jag gå dit, jag med? Hur kunde det bli så att jag inte längre vill att det ska synas, märkas och höras att allt faktiskt inte är på topp hela tiden? Nej, utåt ska livet gnistra av härlighet.
Det sjuka i det.
Och sen...
Jag är kanske inte så gammal, men jag märker att tiden sätter sina spår. Jag märker att för varje år, månad, vecka går jag mer mot någon slags bitter personlighet jag inte vill vara. För 10 år sedan, när jag gick i gymnasiet, hade jag så starka åsikter, jag ville slåss för världen och jag var helt övertygad om det gick att förändra saker, förändra världen. Jag har samma åsikter fortfarande, men övertygelsen blir mindre för varje år, hoppet om mänskligheten minskar och jag hatar verkligen att det är så. Jag vill fortsätta vara en person som strider för det hon tycker är rätt. Men jag orkar liksom inte längre. Jag börjar ge upp. Jag håller på att bli en sådan som jag själv föraktade. En sån som ger upp.
Jag vill inte, men börjar bli rädd att jag en dag ska bli en sån som säger till unga personer med stor drivkraft: "Jaja, du är så ung fortfarande... Du tror att det går förändra världen, men när du blir äldre kommer du förstå hur allt ligger till. Du kommer inse att det inte går och ge upp dina försök".
Bara en sån sak ---> Häromdagen höll jag god min när två personer oberoende utav varandra kläckte ur sig rasistiska dumheter. Jag höll inte med dem, men jag ställde mig heller inte upp och sa ifrån. Vilket jag borde gjort.
Flertalet gånger det senaste halvåret har jag inte orkat ta fighten när folk fällt fördomsfulla kommentarer och pratat och skojat om homosexualitet som något konstigt, udda eller äckligt. Eller när människor pratat utifrån stereotypa könsroller och skämtar på sätt som jag verkligen avskyr, som jag starkt tar avstånd ifrån. Jag orkar inte ta fighten. Jag vill inte skapa dålig stämning. Istället är jag tyst. Samtidigt kokar det inom mig, så helt kört är det kanske inte.
Flertalet gånger det senaste halvåret har jag inte orkat ta fighten när folk fällt fördomsfulla kommentarer och pratat och skojat om homosexualitet som något konstigt, udda eller äckligt. Eller när människor pratat utifrån stereotypa könsroller och skämtar på sätt som jag verkligen avskyr, som jag starkt tar avstånd ifrån. Jag orkar inte ta fighten. Jag vill inte skapa dålig stämning. Istället är jag tyst. Samtidigt kokar det inom mig, så helt kört är det kanske inte.
Men ångesten över denna värld bara växer. Hur ska vi kunna leva här?
Hur ska JAG kunna leva här, bland dessa inskränkta människor?
Hur ska JAG kunna leva här, bland dessa inskränkta människor?
För övrigt. Det kan tyckas underligt att jag börjat skriva här igen efter nästan exakt ett års uppehåll, men jag känner faktiskt att jag saknar att få skriva mer än några ord eller alltid slänga upp bilder. Ibland finns det saker jag vill säga (även om ingen kanske lyssnar), samtidigt som jag inte vill slänga det i ansiktet på folk (skriva på facebook), och då kanske helt enkelt detta är bästa stället. Även om det inte direkt är så coolt med bloggar nu för tiden kanske... Om det är en nystart eller bara en kort infall vet jag inte än.
