Emma-Lotta Larsson

I ett par dagar har jag kollat på Utvandrarna och Nybyggarna, kollade klart igår. Och det är något som sliter tag i mig varje gång jag ser filmerna, det rör mig verkligen i hjärtat trots att Liv Ullmans försök att prata småländska är lite väl lama...

En anledning till att jag ville se filmerna just nu är att jag ska sjunga "Du måste finnas" på gemensam sång på torsdag, och jag tyckte bara det skulle vara fint att koppla ihop det lite till filmerna.

Det är ju nämligen så att en stor sorg i mitt liv (eller en liten, beroende på vad man jämför med) är att jag aldrig fick se Kristina från Duvemåla med Helen Sjöholm, Anders Ekborg och Peter Jöback. Och eftersom det inte finns någon utgiven filmning med musikalen har jag ju inte sett själva musikalen, bara hört musiken, vilken jag älskar!

Det blir både väldigt vackert och lite skevt att koppla ihop musikalens sånger till filmerna. Vackert för att det förstärker handlingen i filmerna, och även hur karaktärerna känner. Och skrevt för att det passar ganska dåligt in med hur filmerna är gjorda. Musikalen är ju ganska mycket mer svulstig i jämförelse, vilket inte alls är konstigt eftersom det är en musikal. Men sen ska man kanske inte heller tänka ihop det på det sättet som jag gör... Men jag tycker det är lite fint ändå.

Att musikalen nu går på Svenska Teatern i Helsingsfors är jättefint och supertrevligt, och jag skulle gärna se den. Men det jag känner för Helens och Anders sång har jag svårt att tro att jag ska känna någon annan stans. Jag är faktiskt inte alltid så lättberörd av musik, men Helen Sjöholm, version yngre = gåshud på hela mig, alltid. Det går rakt in i hjärtat och fick jag byta röst med vem som helt i hela världen skulle det var med henne. Lätt, utan att ens fundera en sekund.

Antagligen därför jag lite halvt fastnade vid alla youtubeklipp kopplade till Kristina från Duvemåla för någon dag sedan...

Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med detta mycket långa och svamliga inlägg. Vill kanske bara säga det att jag faktiskt älskar Småland, på ett sätt som är svårt att beskriva. När jag för någon dag sedan cyklade genom Örebro så kände jag att visst, Örebro är fint. Jag bor här, jag tillhör Örebro för jag är skriven här. Jag kanske skulle kunna bo här i framtiden, det skulle säkert vara okej. Men jag kommer aldrig känna mig hundra procent hemma, jag kommer aldrig kalla mig Örebroare. Jag är bara här tillfälligt, på ett längre besök. Jag är småläning och kommer alltid att vara. Jag kommer inte byta dialket, mitt hjärta kommer aldrig banka för Örebro (eller någon annan plats) på samma sätt. Det är jag säker på. Och jag vet inte riktigt vad det beror på, Småland är bara hemma för mig. Där vill jag och leva och där vill jag dö. Typ.

Lite som Kristina, som längtar hem till sitt kära Småland, som inte vill bo kvar i Nordamerika, som inte vill börja prata engelska och glömma svenskan... Som dör i frid när hon tror att hon är tillbaka hemma i sitt Småland.