Vägen tillbaka
Faktum är att livet är ganska fint just precis nu, men den tanken vågar man ju inte riktigt ha fullt ut. Man vågar liksom inte säga det högt, för då kanske allt bara faller igen. Har inte mått så bra som jag (tror att jag) gör nu på flera år, så det är klart det är läskigt, att man är rädd att falla tillbaka. Jag har ju vant mig vid det dåliga måendet, klart att man vänjer sig vid något som håller i sig i flera år.
Men iofs måste det ju bli bra någon gång. Och någon gång är kanske nu...? Även om det fortfarande finns spår av det jobbiga, av det som inte är bra så är det mesta så mycket bättre.
Det är dessutom helt fantastiskt att äntligen få sjunga själv igen. Att få sjunga med andra människor. I projekt i skolan, på sånglektioner, i Joybells.
Och nu blev jag osäker på om jag verkligen ska vara så här personlig i den här bloggen eller om den bara ska handla om kuddar, porslin och blommor istället...
Rollerna...
En intensiv vecka har gjort att det inte blivit så mycket bloggande, och inte så hemskt mycket sytt heller... Men det är i alla fall grymt roligt att komma igång med skolan på allvar och jag märker ju så tydligt att det jag saknat allra mest är att musicera med andra människor.
Inser också att bytet av klass är jättebra för mig. Jag har faktiskt kunna vara lite mer som jag vill istället för att sätta mig själv i den roll som jag tror att alla andra tycker jag ska ha. Det jag menar är att jag tycker att jag utvecklats mycket på många olika plan. Kanske inte bara det senaste året, även om mycket har hänt nu, utan sedan jag började första året på Musikhögskolan 2007. Trots min utveckling känner att jag lätt kan hamnar i rollen jag alltid haft och det är jag själv som sätter mig där. Men i den nya klassen har jag ingen roll på samma sätt och har därför faktiskt betett mig lite mer som jag vill och önskar. Lite mer framåt, och lite mindre tillbakadragen i gruppsammanhang och i undervisnings/lektions-sammanhang. Och allting blir mycket roligare, lättare, bättre.
Året i Småland har varit väldigt bra för mig på många sätt och kanske hade jag kunnat göra samma förändring om jag hoppat in i min gamla klass, men jag tror att det hade varit betydligt svårare just eftersom det är så otroligt lätt att falla in de gamla, förväntade rollerna.
Det är väl lite därför man hoppas att ingen drar ihop en "Vi slutade 9:an för 10 år sen"-fest... Det är dock ganska liten risk för det... Tack och lov.
Emma-Lotta is in da house!
Kanske verkar lite konstigt att byta bloggadress såhär hux flux, men det finns en anledning. Så, jag hoppas att den som vill läsa min blogg följer med mig hit.
Det finns helt enkelt en person som jag inte vill ska läsa och kommentera min blogg, och det är ju inget man kan styra över om man inte låser bloggen och det känns tråkigt. Men man kan ju helt enkelt byta bloggadress och hoppas på att personen i fråga inte hittar hit...
Det kanske låter supertöntigt och som att jag är en människa som hatar andra människor hit och dit. Men så är det verkligen inte. Men jag behöver verkligen radera denna person helt ur mitt liv, jag behöver börja om på nytt och därför vill jag inte veta av att personen läser och kommenterar. Jag känner att det hindrar mig i vad jag kan skriva om. Det är delvis för att jag vet att personen läser min gamla blogg som jag inte bloggat på länge.
Känner redan här att denna person fått för mycket fokus, så nu släpper jag det.
Men, en ny blogg kanske kan ge mig en nystart på flera sätt. Jag måste lämna det som varit skit bakom mig. Allt fler saker lämnar jag bakom mig. Det dåliga måendet och min gamla lägenhet som jag bara kopplar samman med ångest, depression, panikattacker och antidepressiv medicin. Ny lägenhet, nytt år, ny glädje, ny blogg. Kanske känns det mer okej att skriva lite annorlunda mot vad jag gjorde förut, att posta en annan typ av inlägg.
Vi får se hur det blir.
Men här är jag; Emma-Lotta Larsson, som kära Jenny brukar kalla mig...
