Vägen tillbaka
Faktum är att livet är ganska fint just precis nu, men den tanken vågar man ju inte riktigt ha fullt ut. Man vågar liksom inte säga det högt, för då kanske allt bara faller igen. Har inte mått så bra som jag (tror att jag) gör nu på flera år, så det är klart det är läskigt, att man är rädd att falla tillbaka. Jag har ju vant mig vid det dåliga måendet, klart att man vänjer sig vid något som håller i sig i flera år.
Men iofs måste det ju bli bra någon gång. Och någon gång är kanske nu...? Även om det fortfarande finns spår av det jobbiga, av det som inte är bra så är det mesta så mycket bättre.
Det är dessutom helt fantastiskt att äntligen få sjunga själv igen. Att få sjunga med andra människor. I projekt i skolan, på sånglektioner, i Joybells.
Och nu blev jag osäker på om jag verkligen ska vara så här personlig i den här bloggen eller om den bara ska handla om kuddar, porslin och blommor istället...
Kommentarer
Trackback
